Oh neeej!

Challe ringde innan idag och berättade att mormor låg på sjukhuset. Jag satt på bussen, påväg hem för jag mådde dåligt. Jag förstod nog inte riktigt vad hon hade sagt. Vi började prata om annat, och glömde bort det.

Nu precis blev jag påmind, nu sitter jag och gråter efter att ha läst challes blogg. Nu har jag förstått.
tur att jag är ensam hemma, hatar att gråta inför andra...
Bra att bara Fanny är här, hon är bäst på att trösta!

Detta får inte hända, det får det verkligen inte.

Jag vill inte säga hejdå till en till. Det går inte, det går bara inte!

Precis som challe skrev, man vet inte vad man har förrän man har förlorat det...

Min mormor är världens bästa, även om hon kan vara lite tjatig. Men jag älskar henne verkligen! <3